10 maj 2009

Tärningens Tvekamp

Tärningens historia

Judo som liten

Jag började träna judo när jag var liten. Mina föräldrar tyckte det var bra att kunna något om självförsvar. Varför det blev judo var nog för att judo verkade vara en relativt skadefri väg med lagom balans mellan elit och motion.

Jag minns inte exakt hur gammal jag var, men om jag minns rätt gick jag på lågstadiet. Det vill säga, det var i början på 1970-talet och jag var kanske 7 år när jag började. Sedan höll jag på några år, var med om några tävlingar, och fick slutligen grönt bälte innan jag lade av.

Jag minns inte exakt varför jag lade av. Antagligen var det en kombination av att träningslokalen låg på andra sidan stan, och andra intressen dök upp. Bland annat minns jag att jag även tränade hästridning och körde motocross vid den här tiden.

Judo i Kristianstad

I slutet av 1980-talet hade jag flyttat till Kristianstad där jag pluggade på högskolan. En av mina kompisar, Stiffe, sade att han tänkte börja träna judo. Om jag minns rätt så var den egentliga anledningen var att det fanns så mycket schyssta tjejer där!

I vilket fall som helst tyckte jag att det lät som en trevlig idé. Efter att inte ha funderat en enda gång på judo under flera år var det något som spratt till och kändes riktigt bra! Så 1985 började vi på träna på judoklubben i Kristianstad. Jag startade givetvis om med vitt bälte då.

Det var en härlig tid. Det fanns en kanonbra judoledare, jättebra judotränare, trevliga judokompisar, och givetvis massor av trevliga tjejer.. själv minns jag att jag ett tag gärna hoppade runt på mattan med en glad tjej, som visade sig var nära släkt till ledaren. Det bidde förstås inget..

Judo med Gunnar

Jag blev bästa vän med Gunnar, en cool kille och riktig judoka som bland annat vunnit ungdoms-SM. Förutom våra delade intressen i judo och tjejer var vi båda extremt intresserade av hängflyg, som vi senare lärde oss och gjorde tillsammans under många år.

Jag sparrade ofta tillsammans med Gunnar. Eftersom han givetvis var mycket duktig tekniskt och vägde dessutom kanske 10-15 kg mer än mig utvecklades jag enormt mycket under den här tiden, både i teknik och styrka. Vad jag fortfarande inte förstår är hur jag överhuvudtaget kunde erbjuda någon träning för honom. Fast jag har alltid varit snabb och envis..

Judo i Lund

Efter två år i Kristianstad flyttade jag till Lund. Där började jag givetvis träna i Lugi. Det är en mycket mer tävlingsinriktad klubb, med en helt annan anda än i Kristianstad. Men eftersom jag tränat mycket med Gunnar klarade jag mig bra. Och efterhand fick man förstås ännu mer skinn på näsan, för det var rätt tuffa tag ibland..

Under min studietid hade jag en rätt skön inställning till faktiskt förvärvade kunskaper resp bevis på genomgångna studier. Jag läste bland annat en hel del kurser vid sidan om utbildningen som jag aldrig brydde mig om att ens tenta av, jag visste ju att jag kunde ämnet! På samma sätt brydde jag mig inte om att gradera mig i judo, det var bara när en tränare krävde att jag skulle gradera som jag gjorde det..

Judoläger i Ronneby

Det innebar att jag efter fyra års intensiv träning på hög nivå fortfarande bara hade grönt bälte. Helt rätt tyckte jag då, taskigt mot alla andra inser jag nu i efterhand. Men bland annat ledde det till ett rätt skönt minne från Lugi-Camp, ett träningsläger i Ronneby 1987 (eller 1988).

LugiCamp 1987

Lugi brukade samla minst 200-300 man från bland annat flera olika landslag till en veckas duvning varje år. Det jag minns var att 20-30 man från det franska landslaget var på plats, och det var bara brunbälten och svartbälten. En dag mötte jag så ett franskt brunbälte i en match..

Han underskattade förstås mitt grönbälte och jag kastade snabbt honom snyggt och prydligt. Då klev det fram ett franskt svartbälte, som sett vad som hänt, i avsikt att sätta det där grönbältet på plats. Det blev en lång och tuff match med ett antal halvbra kast från oss båda, men till slut lyckades jag faktiskt vinna över honom!

Då hade det samlats rätt många runt oss, och en av de franska ledarna klev fram. Mot honom hade jag inte en suck, utan jag flög i mattan som en vante inom ett fåtal sekunder. Äntligen fick fransoserna sin revanch! Men jag var klart nöjd med att ha lyckats stå på benen så länge som jag gjort..

Judo i Stockholm

1989 var studierna färdiga och jag flyttade till Stockholm. Min avsikt var att börja träna på Polisens judoklubb, som sades likna Lugi rätt mycket. Men den klubben låg på söder, på fel sida stan, och jag valde en klubb i Vasastan, vid Norra Stationsgatan, som det var rätt nära till.

Men de verkade tycka att jag var en utböling så jag fick ingen riktig kontakt med någon där, varken tränare eller tränade. Och det kan jag förstå, jag pratade oförståelig rotvälska, dvs skånska, och hade nog också en rätt kaxig attityd då. Så efter ett halvår där lade jag träningen på hyllan..

Judokids på SportGarden

1998 hade vi flyttat till Spånga och barnen skulle snart börja skolan. De började som alla andra i fotbollslaget, men jag kände att lite självförsvar skulle inte vara fel. Känns det igen? Då visade det sig att SportGarden i Vällingby hade något som kallades för JudoKids för barn mellan 4 och 6 år.

Själva tanken var att varje barn hade med sig en förälder på mattan som kastdocka. Så hösten 1998 började Oscar på JudoKids med mig som kastdocka. Det var superskoj, både för honom och för mig. Det var absolut ingen press på barnen, utan fokus låg på gymnastik och på lek..

JudoKids 1999

Två år senare var det dags för Oscar att börja på riktig judo, utan mig, men då var det dags för två år med Jacob på JudoKids. Återigen med mig som kastdocka. Visst ställde frugan upp ibland också, men till 90-95% var det jag som var där. Och efter fyra år som kastdocka på mattan blev man ju sugen på att själv få kasta..

Goshindo på SportGarden

SportGarden har bara judoträning för barn och ungdomar. För vuxna har man istället goshindo som kampsport. Vad är Goshindo? Det är i princip en blandning av judo, brottning, boxning och thai-boxning. Grundare av goshindo är vidare den judotränare vi hade på JudoKids, Lennart Collan.

Så det blev ett naturligt steg att börja träna goshindo. Det fanns förstås några stora utmaningar. Att lära sig slag och sparkar var väl den största. Men även att man inte kan skydda sig på samma sätt som i judo nere på mattan. I goshindo är nämligen halslås tillåtet, så man kan aldrig vända ryggen mot motståndaren som i judo..

Men man lär sig fort av sina misstag. Efter ett halvår fick jag gult bälte. Därefter graderade jag upp ett steg varje halvår, tills jag hade blått bälte. Graderingen till blått bälte var bland det tuffaste jag varit med om. Det var nästan värre än graderingen till svart bälte. Vi var bara två på mattan, och det var fullt ös med massor av knäsparkar i nästan en hel timme..

Steget till brunt bälte tog lite längre tid, tre terminer. Dels skall man hinna utveckla en personlig stil, och dels var tränaren sjuk i slutet av 2005, men i maj 2006 graderade jag till brunt bälte. Det var förhållandevis enkelt, dels hade jag och min sparringpartner Nestor hunnit bli väl samspelta och dels var det många på mattan så det blev flera andningspauser..

Brunbältesgradering

Svart bälte i Goshindo

Två år senare, i maj 2008, graderade jag till svart bälte. Nestor hade tyvärr bytt jobb och tappat tempo i träningen, men å andra sidan mötte jag fyra s.k. duracell-kaniner, fyra ungdomar som ofta tränade både tre och fyra pass om dagen, och som själva är judotränare.

Till skillnad från graderingar i många andra former av kampsport finns det inga bestämda rörelsemönster s.k. kata inom goshindon, utan istället är tanken att rörelserna beror på motståndarens rörelser. Så man vet aldrig vad man kommer göra härnäst.

Själva graderingen var indelad i olika pass med olika typer av kamp. Första passet var ren boxning, dvs bara slag utan spark eller kast. Sedan var det slag och spark, men ingen närkamp. Därefter var det först clinch utan kast, dvs närkamp med slag och knä, och sedan klinch med kast.

Svartbältesgradering

Alla de första passen utfördes med boxhandskar och benskydd. Sedan tog vi av dem och körde först kast med mattkamp, och därefter ren mattkamp. Efteråt tog vi på grepphandskar, dvs boxningshandskar med öppna fingrar, och körde hela flödet med alla distanser. vilket innebär allt från spark, slag, klinch, kast, mattkamp till avslut. Avslut är alltid någon form av lås.

Slutligen när vi var riktigt trötta kom det avslutande passet, som var magboxning. Ingen gard eller så, utan bara nötande slag mot magen om och om igen. Då märkte jag att även de andra var 'lite' trötta ;-) Innan dess hade jag bara märkt att jag själv var väldigt trött...

Men alla lyckades gradera sig, utan några större skador. Det var egentligen bara jag som stukade en fotled vid ett kast, efter ungefär 50 minuter. Men det gick att tejpa foten, och sedan var man igång igen..

Efter att man kämpat hårt i exakt en timmme, kändes det oändligt skönt att få ett svart bälte knutet runt midjan. Vår tränare sade att det här är den enda gången som han gör det och vi slipper knyta det själva!

Svartbältesgradering klar

Framtiden?

Efter graderingen till svart bälte har jag fortsatt att träna goshindo. Om några år kan det tänkas att jag graderar till svart bälte av andra dan. Men det är inte avgörande för jag gör det främst för att må bra och ha skoj.

Samtidigt har killarna börjat träna goshindo efter att ha tränat judo sedan de var fyra år. Oscar gick upp i vuxengruppen 2010, och Jacob 2012. De har till och med blivit hjälptränare åt ett par judogrupper, och verkar ha målet att bli ordinarie tränare så småningom..

Fast killarna lade av med Goshindo när de började plugga, det var både flytt och tidsbrist. Själv lade jag av hösten 2015 eftersom jag fått en muskelinflammation i armen som inte ville försvinna utan bara blev värre på mattan. En får väl se om det bara är en tillfällig paus eller inte..

29 dec 2015