Mitt rytteri

Jag började rida när jag var fyra och jag har aldrig slutat.

Min storasyster började rida på 60-talet, och snart började även min pappa rida. När jag var fyra år gammal blev jag uppkastad på Flickan och började så smått att rida.

Det dröjde givetvis ett bra tag innan jag började rida på riktigt, men vi var ofta ute i stallet utanför Hörja och skötte om hästarna där. 1972 flyttade vi till en hästgård där jag växte upp omgiven av hästar.

Säg bara Halt!

Första 'riktiga' ridturen skedde strax efter vi flyttade ut till en hästgård. Syrran hade förmodligen varit ute och ridit med Flickan. När hon kom hem sade hon till mig att hoppa upp på Flickan så att jag kunde prova att rida henne ute på åkrarna.. Hon sade att det räckte att bara säga Halt så skulle Flickan stanna..

Visst.. Efter ett tag började Flickan galoppera och jag ville stanna. Där satt jag och skrek Halt medan Flickan galopperade runt på åkrarna :-) Allt gick dock bra. Till slut tröttnade hon på att springa och stannade för att beta.. Sedan dess gillar jag när det går undan på hästryggen.

Tanja

Vår första häst var Flickan som pappa började rida. När syrran började rida skaffade vi en ponny till henne, Tanja, men efter några år bytte hon till Bettan, ett föl efter Flickan.

Det innebar att jag fick överta Tanja.

Tanja var en i mina ögon mycket vacker, nästan helt vit ponny. Hon var lagom stor också, nästan perfekt stor. Hon var med några millimeters marginal en så kallad C-ponny, men hade samma förmåga som en D-ponny, ja till och med som en stor häst.

När syrran började rida Tanja var hon tämligen bångstyrig, men med åren blev hennes lynne bättre och bättre, och jag minns inte att jag hade några speciella problem med henne. Tvärtom, vi hade många högtidsstunder tillsammans..

Ofrivillig rodeo

En gång kunde det faktiskt gått rätt illa, för den gången var jag alldeles för liten för att kunna hålla någon styr på henne. Pappa hade precis skaffat en ny valack, Barre, som skulle läras upp. Barre var mycket lärorik och samspelt i allt förutom en sak, sporrar.

Barre tokvägrade när någon använde sporrar. En gång hade pappa glömt ta av dem efter att ha ridit en annan häst, och när vi skulle börja trava efter någon kilometer killade han Barre, som blev heltokig. Han började studsa, hoppa, stegra sig, sparka bakut mitt på landsvägen..

Till slut hoppade pappa varpå Barre började skena hemåt. Jag hade hållit Tanja stilla, men kunde inte undvika att hon började skena hemåt efter Barre. Problemet är att själva svängen upp till oss är extremt tvär från det hållet, och om man fortsätter en bit till kommer man upp en stor landsväg med tät trafik...

Det kunde som sagt ha slutat illa, men hästarna svängde istället lydigt upp på uppfarten och när de väl var uppe på gårdsplanen stannade de och började beta lugnt och stilla.. Efter den incidenten använde vi aldrig mer sporrar på Barre..

Vinslövs ridskola

Självklart gick jag i ridskola för att lära mig rida bättre. Fokus låg på både dressyr och hoppning, samt att lära känna hästen bättre förstås. Fast jag måste erkänna att jag tyckte dressyr var tämligen tråkigt. Fast om du inte klarar grundläggande dressyr är du helt enkelt en dålig ryttare..

Du behöver till exempel alltid kunna göra en halvhalt innan varje hinder när du hoppar. Annars kan du inte kontrollera ansatsen åt hästen. För det var så att jag helt klart föredrog hoppning. Det finns ju två discipliner: Att klara allt högre hinder eller allt klara en bana på tid. I bägge fallen utan att riva eller vägra. (Eller förstås ramla av).

Jag gillade båda delarna, men den vanligaste formen är förstås att klara en bana på tid. Då har man nytta av en villig häst, som är snabb, som kan vända snabbt, accelera snabbt och som hoppar högt. Precis som Tanja.. Hon vägrade nästan aldrig, rev sällan och sprang dit man pekade henne.

Fast allra bäst med ridskolan var kanske att det förstås kryllade av tjejer. Vi var bara två killar där, och den andre var lite för ung för tjejer.. Speciellt de kvällar när det var dans i klubbhuset var inte alldeles otrevliga..

Många hopptävlingar

Eftersom både jag och Tanja gillade att hoppa så ställde vi i ganska många hopptävlingar på ridklubbarna runtom i Skåne. Och mest tack vare Tanjas speed och vinnarskalle vann vi några gånger. Jag tror att hon gillade att få en blågul rosett ditsatt efteråt..

Det är två speciella hopptävlingar som jag minns bäst. Den ena var dock inte med Tanja, utan med Barre. Fastän han hade mer än 180 cm i mankhöjd och jag inte kunde komma upp själv på honom var han snäll som ett lamm att rida och hoppa med. Om jag minns rätt så vann jag med honom också.

Den andra hopptävlingen var egentligen bara ett träningspass på ridskolan. Det speciella var att vi hoppade barbacka! Då gäller det att ha bra knäslut! Dessutom stod hindrena bredvid varandra, så vid landning var det 'bara' att svänga 180 grader och hoppa igen. Vi vann! Det var verkligen superskoj, men också supersvårt!

Fälttävlan och Hubertusjakt

Fast egentligen uppskattar jag fälttävlan mer. Fälttävlan är hästarnas trekamp för det ingår dressyrtävling, hopptävling och slutligen en terrängbana med mer eller mindre svåra hinder. Du måste både vara snabb och försiktig på terrängbanan. Det innebär att du och din häst måste vara duktiga på alla delmoment för att ha en chans.

Fast allra mest gillar jag Hubertusjakt. Det är en svensk variant av den engelska rävjakten. Om jag minns rätt sker den sent på hösten. Först rider alla deltagare en längre ritt över stock och sten, kanske i något gammalt fälttävlansspår. Alla rider i sammal tropp ända till den avslutande delen, när ledarna rider åt sidan och alla sätter fart för att komma först till rävsvansen. Som sitter upphängd vid målgången.

Eftersom jag visste att Tanja var supersnabb brukade jag hålla igen henne ordentligt inför avslutningen. Ibland tog jag till och med en extra sväng för att verkligen hamna sist i klungan. Och så släppte jag lös henne på slutet. Och oftast hann hon springa om alla andra deltagare och komma först! En suverän talang!

CC Cowboy

Efterhand blev min ridstil allt mer hopsjunken. Om du rider dressyr skall du vara rak i ryggen, men jag upplevde att jag kunde kontrollera hästen allt bättre om jag sjönk ihop en aning över ryggen och liksom kom närmare hästen.

Det kanske manifesterades bäst när vi skulle samla ett gäng kvigor från åkrarna. Under åren hade vi lite olika djur hemma på åkrarna, och ett år var det kvigor. Just detta året hade vi låtit dem sköta sig själva. Kanske lite för mycket för när de skulle samlas in på hösten så vägrade de någon komma i närheten.

Varpå vi sadlade hästarna och knöt några rep för att fånga dem med! Sedan bar det av i rena rama cowboy-stilen. Vi jagade kvigorna och försökte kasta lasso runt dem. Om jag minns rätt lyckades vi några gånger, men till slut var hästarna trötta. Då fortsatte vi att jaga dem med motocross.. Och till slut var alla kvigor infångade.

Under tonåren började jag så småningom kallas för CC Cowboy av några kamrater, och jag antar att det huvudsakligen berodde på min ridstil. Fast det kanske bara var så enkelt att mina initialer var CC och jag uppträdde som en cowboy ibland..

Allt mindre ridning

Jag fortsatte att rida regelbundet så länge jag bodde hemma. Det blev många turer längs stigarna genom skogarna i närheten. Oftast gick det fort. Vi försökte hitta stigar där det hade ramlat träd så att det blev lite naturlig hoppträning i farten också :-)

Fast det blev förstås betydligt mindre ridning när jag flyttade hemifrån. Mina föräldrar behöll ett par hästar under några år, så det blev ofta en tur när jag väl var hemma.

Istället var vi några studenter som åkte ut till någon ridskola i närheten för att ta en tur. Jag minns att vi åkte ofta till Fjälkinge, för där fick vi rida ut i skogen. Tyvärr var de flesta hästar där typiska ridskolehästar, trötta och okänsliga. Till och med jag hade svårt att få fart på dem.

Fast de hade en häst där som de egentligen inte ville hyra ut för han var svår att hantera. När jag visat flera gånger inuti ridhallen att jag faktiskt kunde hantera honom, fick jag förtroendet att rida ut med honom också. Och honom var det lite bättre fart på :-)

Det blev desto mindre ridning när jag flyttade upp till Stockholm och började jobba. Det är dyrt att ha häst i Stockholm, och det är dyrt att hyra häst. Så därför lade jag i praktiken ridningen på hyllan. Så länge mina föräldrar hade hästarna kvar blev det emellertid ridning då och då.

Istället försökte jag få mina killar att bli intresserade av ridning, men det blev tyvärr bara ett par försök.

Island

Hösten 2012 mellanlandade jag i Reykjavik på väg från USA och tog en liten minisemester där tillsammans med frugan. Då passade vi på att hyra islandshästar. Det blev bara en liten tur på ett par timmar, men jag fick för första gången prova på att tölta. Coolt!

Det kändes så bra att sitta i sadeln igen att jag blev besviken när den utlovade delen med lite galopp verkade frysa inne på grund av de flesta deltagarnas (o)kunskaper. Men efter en stunds övertalning var vi några få som fick ta en extra sväng i full galopp :-) Det var som att komma hem.

Faktum är att vi åkte tillbaka året efter och tog en ny ridtur. Nu följde även pappa med. Han hade aldrig heller töltat förut, och tyckte också att det var skoj att sitta upp igen.

Det var några år som det inte blev någon ridning alls för mig, men när jag väl satte mig upp i sadeln igen så känns det precis som om jag aldrig har slutat..