Trettonhelgen åkte vi till Vemdalen med ett par goda vänner. Första dagen var det full snöstorm ute. Men var sugna på att åka och gav oss ut i infernot. Och det var helt underbart! Det var massor med lössnö och nästan inga andra i backarna. Ändå hyfsad sikt. Så det blev en underbar dag.

Tills sista åket. På väg hem till stugan fick jag ett rejält felskär och ramlade ner över en kant där jag placerade rumpan på en sten. Aj!

Det var en så pass hård smäll att det inte tog helt stopp utan jag slungades upp i luften och landade några meter längre ner huvudstupa ner i snön. Det tog tag innan jag började röra mig, men syret tog slut där nere i snön var jag helt enkelt tvungen att backa upp så att jag kunde andas. Där låg jag ett tag, men jag insåg att det är nog ingen som hittar mig här på länge..

Så sakta, sakta lyckades jag så småningom kravla tillbaka till pisten. Sedan tog det en bra stund innan jag lyckades resa mig. Vilket nästan fick mig att svimma av kraftansträngningen, för det snurrade i skallen och jag såg stjärnor. Men med blodsmak i munnen kom jag iväg neråt och på något sätt tog jag mig hem till stugan till slut.

Den värsta smällen tog vänster skinka, men efter en vecka insåg jag att även svanskotan var bruten. Dagen efter blev det GT5 istället för bräda.. Nästa dag kändes det en aning bättre, så med hjälp av lite smärtstillande tog jag mig ut igen.. Det svåraste var att spänna fast vänsterfoten, vilket jag behövde hjälp med. Nu tog jag väldigt försiktigt.. För jag ville absolut inte ramla igen. Åtminstone inte på rumpan..

Men det gick bra. Jag höll mig på benen både på lördagen och söndagen. Och det var riktigt skönt att komma ut i backarna igen. Det är ju skoj! Även när man åker långsamt och försiktigt. Däremot var det inte lika skoj att åka hem på söndagskvällen. För jag hade vissa problem med att sitta på rumpan..