Första maj åkte jag med en kompis till Riksgränsen med varsin son. Fruarna var inte intresserade utan valde att åka till värmen istället. Vi flög till Kiruna och tog hyrbil sista biten för det var snabbast. Och billigast.

Så fort vi kom fram på eftermiddagen blev det några snabba åk. Bra åk. Fast det blåste rätt mycket och vi hade för lite på oss. Det blev ändå kallare på afterskin på Pelikanhyllan när vi tittade på Pelikanhoppet. Efter någon timme där var jag så kall att jag skakade medan vi väntade på att sönerna skulle duscha. De misslyckades dock med det uppdraget, så alla fick äta kvällsmat i skidkläderna.

Nästa dag var vädret inte bäst. Det blåste kontinuerligt och snöade rejält i omgångar. På förmiddagen åkte vi mest på baksidan där det fanns relativt mycket orörd snö kvar. Det blev många fina åk. Tyvärr finns det bara släpliftar där vilket jag inte gillar när jag åker bräda.

Efter lunchen gav de andra upp och jag fortsatte att åka själv, på framsidan. Fast emellanåt var sikten obefintlig och det märktes i backarna. Det var folktomt. Jag höll mig i de få markerade pister som finns för att inte köra fel. Eftersom det vräkte ner snö var det uppåt en decimeter lössnö i pisterna, så åkningen var grym. Framåt halv fyra gav jag upp, men precis när jag knatat fram till Lappis slutade snöfallet..

Dagen efter var vädret desto bättre. Solen sken och det var vindstilla. Fast vi var sent uppe och när vi väl kom ut i backen var mycket uppkört. Fast det finns ytor överallt och det gick fint att hitta massor med bra åkning. Större delen av dagen åkte vi bredvid Gränspisten (som går halvvägs inne i Norge) och njöt av puder överallt. Den bästa åkningen på riktigt länge!

Sista dagen lade vi i Björkliden där åkningen är väldigt annorlunda mot Gränsen. Det var lite snö så vi höll oss mest i pisterna. Den största nackdelen är att alla liftar är släpliftar. Vi åkte bara till halv två för resten av dagen körde vi snöskoter. Märkligt nog blev det nästan resans höjdpunkt.

Det blev en sväng från Abisko ute på Torneträsk till Björkliden där svängde vi upp på skoterleden till Klåttertjåkk, som är Sveriges högst belägna fjällstation på 1286 möh. Efter någon mil var jag bara tvungen att stanna för att insupa vyerna. Himlen var klarblå, fjällen var kritvita, i bakgrunden kunde man skymta Torneträsk och det var moltyst. Det var helt magnifikt!